Men de har så rätt så rätt. Faktum är att de såg förändring i ett visst moment som vi tragglar. Jag ser inte sånt. Bara det negativa. Bra att ha andra ögon på sig och de får påminna mig ofta.
Konstigt det där. I mitt jobb ser jag varje dag små små men ack så positiva steg hos eleverna. De har en rad misslyckanden efter sig och ser ofta det negativa. Då får jag påminna dem.
På fredag skulle hela familjen sticka till familjen Waldt i Göteborg. Men nu är maken superförkyld och känner sig hängig. Så tanten och dottern lämnar pappan ifred och drar imorgon i stället. Ska bli nice att få bo hos goa kusin med familj igen. Tror jag ska kidnappa dem i en stor resväska när vi åker hem. Och så får de stanna i denna stad i stället. Så vi kan ses oftare. Vi har plats för dem tills de hittar ett hus. Bra va? Men säg inget till dem.
I helgen är det alla helgons helg.
Tänker du på någon stjärna i himlen?
Jag har mina stjärnor där uppe. I helgen får vi tända ett ljus och glädjas av de minnen man har. Men vi måste också tillåtas att gråta, sörja, vara arga...
Stjärnor som betyder lite mer. Undrar om de ser oss? Mormor är nog nöjd över sitt barnbarns barn blomintresse. Hon är nog stolt över hur hennes "stumpa" vuxit och blivit tant. Saknar dig mormor. Du skulle varit med nu. Nu när jag är mamma. Kan se hur du skulle sitta här på en stol med handen i hakan och skratta åt Isabells tokigheter. Eller hur vi på sommaren kunde åkt till skogen och plocka blåbär och dricka kaffe. Dina flottringar skulle naturligtvis vara med. Eller kvällarna som jag och Isabell skulle plinga på din dörr. Då bjuder du oss på filbunke och dina goda pannkakor. Du skulle smyga iväg med Isabell och bjuda henne på läkerol i smyg.
Det fina i kråksången är att Isabell har en egen mormor. En egen mormor som hon skapar fina minnen för livet med. Det är fint. Är så tacksam över vad jag har. På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar