Livet som hundägare...se bild.
Varje dag får vi moppa golvet fritt från sand och hår. Detta är dock inte från en städ utan några dagar. Men det blir en del, helt klart.
Men detta städande är helt klart värt det! Hundarnas närvaro i vår familj ger glädje, ansvar och myyys.
Fast Ibland blir det inte som man tänkt sig.. Våra två jyckar är underbara. Problemet är att de är som två siamesiska individer. När vi valde att ta hand om Spexa var jag mammaledig. Detta var på gott och ont. Mycket av uppfostran fick lilla Lexi ta, då jag hade ibland fullt upp med lillan. Samtidigt som jag ändå hade tid att vara hemma med valpisen. Lexi har varit kanonsnäll mot Spexa. Nästan för snäll då hon aldrig har sagt ifrån.
Den senaste tiden har vi märkt ett beteende hos Spexa som gör att hon egentligen inte mår så bra. Hon lever nästan genom Lexi, och Lexi i sin tur blir superstressad. Speciellt när vi ska ut och träna ihop alla tre.
En hund ska enligt mig vara trygg i sig själv och skita i den andre. Så är det inte nu. Det kan vara svårt för andra runt omkring oss att förstå vad vi menar, men de ser inte allt. Och oftast ser de hundarna i situationer när de är här hemma tillsammans. Det som händer vid träningsdags, promenader, hopp ut ur bilar, lek på trädgården, är sådana tillfällen jag och Mathias ser förändringen som långsamt har gjort Spexa till en otrygg och orolig hund.
Därför har vi valt att omplacera henne. Det är med en tung sten i hjärtat jag gör detta... Hon är en fantastiskt go och snäll hund som har kommit att bli allas gosegris. Vad vi märkt på dessa snart tre år är att hon kan läsa av människor så otroligt fint. Därför skulle hon passa bra som terapi eller vårdhund. Men även ska hon ges chans att tävla och träna med. Jag har insett att jag måste prioritera Lexi i tävlandet och Spexa blir därmed lite åsidosatt.
Det är mitt ansvar, tycker jag, att ge Spexa de bästa förutsättningar för ett gott hundliv och det får hon inte till 100% här. Därför är vi just nu uppe i att hitta den bästa ägaren till henne. Tack och lov får vi hjälp av uppfödaren som har erfarenhet.
Det är en jobbig process och vi släpper henne inte till vem som helst, så vi stressar inte detta. Hon få vara kvar till den rätte ägaren dyker upp.
Det som kommer bli fruktansvärt jobbigt är att berätta detta för Isabell. Spexa är nämligen favoriten som hon ibland älskar mer än hennes föräldrar.. Hon kommer bli otroligt ledsen och det är svårt att förklara för en treåring. Som tur är tror jag hon kommer glömma det snabbt, då barn precis som hundar lever i nuet.
Därför har jag som ni märkt en liten reservplan.... Marsvin. Konstigt, kanske ni tänker.. Men jag ser Isabells otroliga djurintresse och hennes omtänkshet. Detta ska främjas och gör det henne lite gladare, att få någon annan gosegris så är det SÅ värt det. Mammahjärtat brister inom mig när jag tänker på att dessa två ska skiljas åt.. Samtidigt som man inte kan ha kvar Spexa för Isabells skull...
Puh. Jobbigt det blev. Behövde ändå skriva av mig. Sätta tankarna i text och någonstans se och få bekräftat att jag gör rätt. Kom gärna med åsikter och frågor. Men gör det ödmjukt då det är
s k i t j o b b i g t.
Men det är jag som kanske skapat denna ohållbara situation och det gör jag a l d r i g mer om. Men man lär sig av sina misstag. Nästa gång vet jag bättre.
