Även om jag försökte vinkla mitt trauma till den humoristiska sidan i ett inlägg innan, så inser jag att det går inte.
Det var riktigt otäckt faktiskt. Har inte släppt det än. Känner att jag har en liten kråka i näsan som jag i vanliga fall skulle peta ut (när ingen ser förstås..).. Men jag vågar inte. Så om ni träffar mig och jag ser ut att ha en fullproppad näsborre så är det för att jag inte vågat.. Inte vågat pilla... Måste jobba på detta. Kommer inte se klokt ut annars ju..
När alvedonen verkar är jag en rätt väl fungerande tant, om en lite orkeslös. Jag är, precis som min bror, inte så glad i att ta värktabletter. Har aldrig varit. Känns som jag mister kontrollen över kroppen. Svårt att förklara. Men jag är ju inte dummare än att jag fattar att man ska hålla febern nere. Så det gör jag.
Vet att jag fick skäll av min läkare en gång pga detta. Detta var när jag pajade knäet på Gotland. Sommaren -03 eller något sånt (det kan bli en grej att berätta för Er här inne). När jag kom hem och skulle på återbesök så såg läkaren att jag fortfarande hade ont. Frågan om jag tog smärtstillande var -nej. Varför? -För då vet jag ju inte om knäet är bra eller ej... Dumpucko mig.
Likaså vid alla jädrans menstruationer. Vilken värk jag haft! Men icke att jag varit klok och tagit en tablett. Många gånger blev det värmedyna över magen.
När jag skulle föda dottern och hade svinont. Nej.
Lustgasen kastade jag på stackars maken.
Varför det är såhär vet jag inte. Kan inte förklara. Men nu har jag alvedon i kroppen. Känns bra. Annars ligger jag som ett mähä i sängen uppe.
Tv, bok och internet få bli lite sysslor imorgon som gör att sjukdagarna går lite fortare.
Nä, nu är det bara struntprat. Kanske vi hörs imorgon, kanske inte.
Nu ska jag försöka få mig lite sömn och drömma feberdrömar. Bläk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar