Tonfisk, tomat, keso

Min lunch idag. Helt ok.
Jag vet precis hur jag ska äta och när för att jag ska känna mig lite nyttigare och fräschare. Men det är inte lätt alltid. Nu kör jag en period, så hoppas vi att det ger lite resultat.

Min kära älskade mamma tyckte jag var dum mot mig själv här inne. Jag ska förtydliga lite för er som kanske också undrar.

I det stora hela är jag rätt nöjd. Men för att det ska bli lite intressantare och roligare så spä jag på lite.

I tonåren var det inte alltid kul att alltid vara den mulliga Mia. Men jag har klarat mig. Jag gillar humor och har använt det. Vänner har alltid bekräftat mig och tyckt om mig som jag är. Likaså familjen.
Jag har aldrig fått någon knäpp kroppsuppfattning och blivit knäpp med maten. (Tycker om mat alldeles för mycket för att hetsbanta mm..).

Jag står för vem jag är. Hade jag velat vara annorlunda hade jag gjort annorlunda. Har haft turen att med åren uppskatta mig själv och har ett ganska, enligt mig gott självförtroende. Mycket sitter i huvudet och jag tycker inte det är värt att klanka ner på mig själv och må dåligt.

Jag skulle aldrig göra någon operation för att ändra min kropp. Jag accepterar och respekterar andra som gör det. Men jag skulle aldrig göra det. Skulle inte våga.

Ännu viktigare för mig är att förmedla hur jag känner till min dotter. Jag har aldrig stått framför spegeln och klagat på att jag är tjock. Jag beskriver heller inte andra människor tjocka, smala mm med Isabell.
Jag har aldrig hört henne säga ordet tjock eller smal. Vi har aldrig sagt "din goa tjocka mage" eller något liknande. Jag tror att om man gör det så sätter man stämpel på dem. De får med sig det och använder sig av orden till sig själva eller andra.

Du är Du och Du är fin som Du är.

Det var inte kul att ibland höra glåpord i skolan. Men aldrig från mina vänner. Det skötte de andra. Men jag har stått på mig. Dra åt fanders då om jag inte passar. Jag klara mig rätt bra utan dig.

Det här ämnet får mig att gå igång. Hatar att människan ska vara på ett visst sätt för att passa in. Mår du bra och har god hälsa så är det kanon. Lev livet och ha skoj!

Just nu känner jag mig semesteronyttig. Inget nytt. Kommer varje år. Jag tar tag i det och är sen åter på banan igen. Trots mina pluskilon. Tack vare snygga kläder i större storlekar, bh (och ibland ordentliga push-up) så känner jag mig fin! Till och med snygg ibland.
Så det så.

Sen ska jag inte hymla om att det vore fint att få känna på hur det är att inte ha stora bilringar på magen eller en fin bikini som sitter som en smäck över fast röv och bröst. Men what the hell. Jag har inte lust att gå in för det så mycket. Det krävs otroligt mycket för att komma dit. Och varför sukta efter något när man egentligen trivs som man är?

Det sitter inte i fläsket eller i brösten. Hjärtat och hjärnan. De är viktigare.

Så ta mina ord med en klackspark. Vill egentligen bara tala om att det är ganska kul att vara tanten på landet i storlek XL med "taxöron" (begreppet kan innebära olika för människor, och mina taxöron är mina. Ett kul begrepp bara. De har trots allt fött upp en fantastisk flicka och de är som de är) och värsta bristningar på magen. De är även de ett tecken på att en fin dotter fötts till världen. Varför i herrans namn skulle jag vilja bli av med dem?

Fattar ni hur jag tänker? Fråga annars. Om man inte frågar får man inte veta.

Och Du. Du är fin som Du är. Glöm aldrig det!
Känner Du dig inte fin. Ta reda på varför. Oftast sitter det i ditt huvud. Andra tycker om Dig precis som Du är.
Våga tycka om dig själv!

Gud så klyschigt va. Men fundera en stund på det. Håll med eller inte.

Kärlek!!