Home sweet Home.

Nu var det dax för familjen på landet att åka hem. Haft sex bra dagar vid kusten. Dottern tyckte det var mysigt, men hennes kommentar när vi kom hem var:"åh det luktar hemma!".
När hon varit inne och gluttat i huset sprang hon ut sina älskade smultron och plockade för glatta livet.
Jag har myst också. Av att komma hem.
Nu är vi hemma en stund till innan vi sticker vidare en kortis.

Jag lovade er att berätta om campingfenomenet...

1. Man kommer till sin husvagn. (Tack och lov var den på plats, och vi slapp blickarna från karlarna som tisstasslar om hur det ska gå att parkera den).
Man packar in all jefla skit man har med sig (använde 1/3 av allt jag hade med mig) och vill bara sätta sig ner för en kopp kaffe. Man hälsar och ler och nickar glatt till alla som går förbi. Många känner man igen.
Jag undrar alltid hur många gånger man ska hälsa? Inte för att jag inte vill det, utan mer för att jag vill veta. Innan jag stämplas som dumnöt. Grannar går förbi, vi går förbi dem. Det är ett jädra hejjande i början, som sedan följs av små nickningar och leenden. Till kvällen är det dags att säga hej igen när man möts med sina tandborstar och handduk.
På morgonen är alla helt enkelt småtrötta och man småspringer till dass. En nickning blir det. Efter frukost och hygien återgår man till hejjandet igen.

På toaletten. Där kan det bli spännande. Är man tvungen att göra nummer två, ber man till Han där uppe att någon donna står och blåser håret.. Gör ingen det hostas det och harklas för att överrösta ljud som kommer från ens utrymme. Ett tips är att inte ta med sig barn. "Har du bajsat klart mamma? Vilken tid det tar!!" Sketunge. Gå hem till pappa.

Frallor är ett måste. Jag måste dock erkänna att jag kanske tog mig för stor frihet här. Men jag borstar aldrig tänderna innan frukost. Och jag tar heller inte på mig kläder innan jag tvättat mig. Så jag går liksom i pyjamas till toa (linne och slappebrallor). Efter toa går jag och köper frallor.
Synen har inte kommit igång. Rösten har inte kommit igång. Ögonen är sådär fint svullna och man har till och med märken på sin kind, efter sin hand som man legat på hela jefla natten. Resultatet blir en stelt stapplande tanta, med taxöronen hängande som hon försöker gömma med armar i kors, blicken riktad mot asfalten, några små nickningar till de man känner, en andedräkt som man vill behålla för sig själv och ett fejs som ser ut att ha varit med om något fasansfullt.
In i butiken, river åt sig några frallor, ler mot personalen, kastar fram pengar och småspringer hem till vagnen.

Men jag gillar det. Jag har njutit. Och haft roligt med familjen. Inga måsten eller krav. Bara ta dagen som den kommer. Dottern tror jag uppskattade föräldrarnas 100 procentiga uppmärksamhet. Vissa stunder vill man vara för sig själv. Det känner alla av. Det funkar till och med bättre i en husvagn än hemma. En kollar på dvd, en sitter och läser och en vilar. Sen har man nya krafter och de tre blir ett igen. Lovely.