När man inte kan.

Tröttheten har tagit över mitt humör och tålamod. Fy f a n vad man känner sig värdelös då. Är sällan med (kanske låter som jag lyfter mig själv till skyarna, men det skiter jag i) om känslan att "jag är världens sämsta mamma". Jag tror att vi alla föräldrar gör vad vi kan på vårt egna vis och strävar efter ett föräldraskap som passar just dig. Att gå och anklaga sig själv är aldrig bra och den känslan vill jag inte ha. Har jag känt att den kommit krypande eller om tanken om det har knackat på dörren har jag ofta tänkt om och försökt göra på andra sätt. Det har hjälpt mig. Och mig och Mathias ihop som föräldrar.

Men idag gick det inte längre. Och nu i efterhand kan jag förstå föräldrars känsla om att inte räcka till, att man struntar i allt helt enkelt.

Jag kan även förstå min dotter. Tänk att vänta på något som man alltid drömt om. Man väntar och väntar men inget händer, men alla frågar och alla säger att snart så!
Är man fyra år måste det bli kaos i huvudet.
Idag blev det så ordentligt. Jag fick till slut ringa hem världens bästa pappa. MammaMia orkade inte och dottern var ledsen, arg och ja, alla känslor på samma gång. Otröstlig och en mamma som gråter för inget.
Nä. Det ska inte vara barnet som tröstar mamman.

Nu är allt bättre. Pappa och dotter är på upptäcktsfärd på "Riddarvarkullen" och mamman får tid för vila och sömn.

Älskade barn. Jag ska inte klaga så mycket mer. Du har tusen känslor att hantera. Mamma och pappa finns för dig.

Idag har jag varit världens sämsta mamma. Men snart är jag över ytan igen. Lovar.

(Känslosamt inlägg för mig. Men det är ta mig tusan ingen dans på rosor nu. Men som jag sagt innan.
Jag reser mig igen! Det kan tanten lova.)