Vi gjorde i allafall ett försök att åka till Ikea.
Det första som händer är att dottern för första gången upptäcker leklandet. Där man lämnar in sitt barn och hämtar efter max en timma. Har våndats över denna dag men dottern är så pass stor att det var dags att låta henne leka.
Till sin stora glädje hittade hon en kompis från förskolan och han lockade såklart in henne. Okidoki. Här är mammans nummer. Hejdå. Ta det lugnt. Gud, mina nerver.
Tanken på dottern försvann trots allt snabbt när sammandragningarna gjorde sig påminda h e l a promenaden genom varuhuset.
Såg nog helt crazy ut..: gå två steg. Stanna. Hålla i något. Andas så Gösta 100 år hör ända bort till restaurangen. Fortsätter. Stanna. Pusta. Ser en fin matta. Ta den. Hittar förvaringsboxar. Ta dem. Pustar. Makens oroliga blick håller koll på mig.
Någonstans inom mig jublade jag och hoppades på riktigt att en jävla värk kunde väl komma, eller vatten som forsar mellan benen.
Vi betalade.
Hämtade lycklig dotter. Köpte glass.
Pustade. Vaggade fram.
Hem.
Sketslut.
Men nöjd över vår lilla utflykt.
Tanten fick komma ut från huset. Och för varje steg jag tar. För varje timma som går. Så vet jag att vi är närmare våra kottar.
Nu blir det en hemmadag med bad i poolen för dotter, hund som ligger i skuggan, marsvinen är ute på grönbetet, maken fixar lunch och den gravida sitter och läser i underbart väder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar