Skynda på tiden?

När vi fick veta att vi väntade en bebis, alltså innan vi fick budskapet om att det var två, så gick jag ofta och tänkte på hur livet med bebis skulle se ut. Efter ett barn så tänkte jag att jag minsann inte skulle stressa fram utvecklingen hos barnet. För det är ganska lätt gjort. Som vid fyra månader när man skulle börja ge smakportioner.. Jag tror Isabell på dagen satt i en barnstol och fick gröt. Det var knappt hon kunde sitta. Med hjälp av kuddar och filtar gick det.
Ja jag har fler exempel.. Men vad jag vill komma till så bestämde jag mig för att njuta mer av bebistiden. Bebisen skulle vara bebis länge, sitta i famnen istället för matstol, inte ta fram lära gå stolen för tidigt utan låta den utforska kroppen på golvet..

Med två kan jag säga att det inte blev så. Lite med sorg i hjärtat jag inser det, men samtidigt har det underlättat tvillinglivet väldigt mycket.
De äter mat, går i gåstolar och är därmed mer nöjda! Man vet att de klarar sig lite längre på maten, lättare att mata två med sked än flaska, de tar sig fram själva när inte en mamma och pappa alltid finns till hands.

Och det är ofta jag i hemlighet längtar till de kan gå, prata, leka med varandra. Men jag viskar det bara. För jag vet att det går fort ändå.. Men men, jag kan inte styra dessa tankar. Tänk när de kan hålla mig i handen när vi åker och hämtar storasyster, istället för att bära tunga babyskydd som tillsammans med barnen blir 20kg. Eller när vi alla fem sitter vid matbordet och äter tillsammans av samma mat. Eller när de kan följa med upp på övervåningen och busa runt medan jag städar där.

Små saker som jag egentligen inte vill ska hända än, samtidigt som jag hoppas det går fort dit.

Sanningen är att det gör ju det.