Tillåt mig klaga

Har förut skrivit att jag tänker berätta om resan med tvillingar i magen. Och då stämmer inte historien om jag inte skriver om både det goda och det onda.
Är en mamma/fru/lärare som försöker hänga i och verkligen se detta som en resa på väg mot en fin fin belöning. Det känns liksom fel att klaga och säga hur jobbigt det kan vara eller hur ont man har. Jag gillar det inte, för att få barn är som jag sagt tidigare, en gåva. Bit ihop, sluta pjoska och var glad. Det hjälper mig att tänka så för det mesta.

Men idag. Fy f-n vad ont jag har.
Det känns som rygg och lår vill dela sig på mitten. Jag vankar fram som en hundraårig anka som borde blivit middagsmat för längesen.

Håller ihop dagen fint ändå. Umgås med dottern efter jobbet. När hon somnat trilla jag tungt ner i soffan. Vill lipa. Då kommer maken med lite fil och precis hemmalagad müsli. Då känns det genast lite bättre.
Men idag är en dag som jag kunde hoppa över. På riktigt.
Men ja. Det är banne mig bättre att bita ihop än att tillåtas bryta ihop för då mår tanten sämre. Då kommer alla tankar om det som måste fixas, fram och man börjar stressa i huvudet. Så allt blir egentligen hundra gånger värre än det problem som var i början. Men en styck dag kan man tillåtas att bryta ihop. För som jag sagt förut...

.....Jag reser mig igen. Och det imorgon!!! Banne mig.