Nu håller jag tummarna att jag klarar mig.
Tränade Lexi idag. Gick skitbra. Går det en tävling på klubben i maj så ska jag ställa upp. Om jag kan röra mig som vanligt och allt är ok förstås.
En sista tävling med världens bästa hund! Och så gör vi det på hemmaplan. Skulle vara fantastiskt kul.
I och för sig... Det kanske inte är helt sista tävlingen. Man ska ju aldrig säga aldrig. Men att träna hund ihop med det familjeliv som väntar, känns lite avlägset. Men men. Man få se. Lite på skoj träning lär det ju bli här hemma. Men träning för att sikta mot stjärnorna blir det nog inte mer. Känns lite deppigt.
Men det som komma skall vinner över allt förstås. Nu längtar vi efter kottarna.
Ska snart natta sjuklingen. Ja dottern förstås. Maken fixar sådant där själv....
Sen ska tanten sjunka djupt ner i soffan och vila sina onda höfter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar