Ja hur snabbt går inte tiden? Charlie & Lilly är r

Ja hur snabbt går inte tiden? Charlie & Lilly är redan tre månader. Konstigt med tid. Ibland kan den kännas som en evighet. Som när man har gått gravid i månader och man undrar om bebisar aldrig ska komma ut. Eller när man är fyra och ett halvt år och väntar på att få åka till Sälen, helst igår skulle det skett. Eller när man tror att man försökt söva ett barn i flera timmar fast man egentligen bara hållit på i tio minuter. Ja då känns det som att tiden är sin fiende.

Sen är det den tiden som går som i ett ögonblick. När allt bara passerar och när man i efterhand stannar upp och undrar vad som hände? Som efter en tur i Balder på Lisseberg. Eller en helg med trevligheter med familj och vänner. Eller efter fyra års studier och man trodde att man aldrig skulle bli klar.
Eller när man fött ett barn (eller två). Som en svischande Ferrari passerar det som kallas livet, i rasande fart framåt i tiden. När man på tremånaders dagen undrar om det är någon som varit hemma hos en på natten och tagit våra nyfödda barn och lagt dit två större. Två som har blivit sina egna personligheter. En morgonpigg, en kvällspigg. En lättröstad, en svårtröstad. En mer avslappnad, en mer spänd och vill inte missa något. En njuter vid bad och en gallskriker.
Båda jollrar, ler, skrattar när man kittlar dem, älskar att se på sin storasyster. Älskar att åka vagn, ogillar att klippa naglar.
Båda har glädje av varandra och deras ansikten lyser upp när pappa kommer hem från jobbet.
Är dessa två tre månader? Vad hände?
Tyckte det var som igår att de mest låg och sov. Skrek som stuckna grisar för att mamma inte hade tillräckligt med mat (jag var övertygad om att vi fått två kolikbebisar), jag gick runt och lipade för hormonerna spökade och blev verkligen till det dubbla, mamma och pappa avbröt sin semester och bodde hos oss på parkeringen i husbilen i fyra nätter. Hur ska jag någonsin kunna tacka er?
Vi har många att tacka. Tack.

Mathias var hemma till sista augusti sen blev det vi tre kvar. Mamma och två små. Har gått bra. Isabell får sina timmar på förskolan och jag är hemma och försöker skapa någon slags rutin i vardagen. Sen rubbas den då och då. Det hör till. Som vid sjukdomar och ryggskott. Men vi klarar det.
Ibland är det ensamt att vara tvillingmamma. Man ger sig inte iväg på samma sätt som med en. Däremot tycker jag att de första tre månaderna ska vara lugna för bebisar. Att känna trygghet i hemmet och mamman/pappan och de små ska lära känna varandra.
Jag har blivit mer och mer säker i rollen som tvillingmamma och jag är säker på att vi mer och mer kommer ge oss iväg på roligheter.

Njut. Småbarnsåren kommer inte tillbaka... Jag vet. Påminner mig själv vid de lugna och mysiga stunderna. Stunderna vid skrik, gnäll och trötthet vill jag bara att tiden ska passera blixtsnabbt.
Och det gör den. För snabbt.

Nu börjar vi på ett nytt kapitel mina vänner.


Skickat från min iPhone