En vanlig syn

Lördagen går mot sitt slut. Det slog mig just att inatt ska vi flytta tillbaka tiden. En timma bakåt. Vilket påhitt. Kan vi inte bara låta tiden få gå utan att mixtra med den. För det slog mig att om vår morgonpigge lille kille vaknar strax innan 04.30, som händer ofta, så är klockan bara 03.30... Så då ska man hålla låda, gå ner och brygga kaffe, mysa, leka och försöka vakna och starta en ny dag. Känns rätt tungt att tänka att det sannerligen blir så.
Kan vi inte bara följa solen, mörkret och ljuset. Inte bestämma att det minsann ska bli mörkare på morgnarna och man ska vara ännu tröttare i flera timmar än vanligt.

Nu snarkar mannen min i soffan. Lilly ligger och snarkar i andra änden av soffan. Jag sitter i mitten och skulle lätt kunna låta ögonlocken stänga för dagen.
Men denna stund på kvällen är min. Att bara få vara.

Frågade Isabell hur dagen varit. Jättebra svarar hon. Bäst var när vi var i skogen!
Idag tog vi varsin bebis i bärsele och knatade rätt in i skogen. Vi behövde inte hålla oss till grusvägen. Utan vi gick över stubbar, stock och sten.
Bebisarna sov gott till stegens vaggningar, hunden sprang fritt emellan träden och tjuvåt rådjursbajs, stora dottern lekte att vi inte hittade hem och hon var tvungen att samla ved. Själv gick jag och njöt av denna bild, njöt av skogens doft, njöt av hur höstens alla färger kom fram.

Sen att vi hittade en hög med inälvor från stort djur kan vi väl glömma... Men Isabell tyckte minsann att det var lite spännande. Tusen frågor. Och hade hon fått så skulle hon gått fram för att peta och känna, vända och vrida.

Gjorde en annan spännande och kul sak idag. Men det är en hemlis. Den hemligheten får dröja att avslöjas. Men den ska avslöjas. När det är dags.