Tänker på hur dottern växer och växer för varje dag. Att knäppa knappen på morgonen är stort. För att sedan slänga huvudet och håret åt sidan och säga "sådär ja! Nu mamma går vi ner och fixar resten innan vi åker. Jag kan hälla upp fil till dig".
Är hon verkligen vår? Hjärtat svämmar över av känslor och kärlek till denna fantastiska människa att tanten glömmer bort sina "fula, noppriga, bleksvarta kläder", som fyllde tankarna framför spegeln stunden innan knappknäppningen påbörjades.
(Orkar inte åka och prova kläder, men får nog ta mig i kragen och inhandla lite).
Tänker på att hårbollarna är galna. Ju längre tiden går när tanten kommit ner desto mer skriker de. Inte alls stressande, inte alls. Vore fint om man finge gå på wc ifred utan skrik (har wc på övervåningen där tanten fixar till sig, men av någon anledning blir en alltid så pinkenödig när en kommer ner för trappan).Ni får mat. Går liksom inte att glömma bort er i ert jädrans skrikande.
Tänker på hur gott knäckebrödet var som jag fick av mormor Inger. Inger är min fina vän Annas mamma. Anna som jag känt sen jag kom ut i vida världen. Inger och min mor kände varandra när de var små och lekte med varandra. De leker fortfarande i form av syjunta, jag och Anna leker fortfarande och våra töser leker med varandra.
Tänker på att det är lite häftigt. Och inte minst hur himla trevligt det var att träffa mormor Inger som hade med sig barnbarnet Freja. Mer sådana träffar tycker jag. Inger är en väldigt klok kvinna. Tycker om att prata med henne.
Sist men inte minst så tänker jag på kottarna. Inte jättelångt kvar nu. Längtar så jag spricker (och det känns ibland som jag gör det fysiskt..).
Hoppas de i allafall stannar i sju veckor till så de kan fläska på sig ordentligt (som resulterar i att tanten kommer göra detsamma).
Nu tänker jag på att tanten bestämmer att detta ska bli en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar