Planera.

Här är ett foto taget från vännen Lisas bröllop i november. Dagen innan fick vi veta att vi skulle ha barn. Vi var glada och kände att nu är det dags för syskon och vi var redo!
Många väljer att skaffa syskon tidigare, en del väntar.
Vi väntade. Ville njuta av dottern, hinna arbeta emellan och inte känna sig stressad.
Men!! Vilka planerare vi människor är. Det stämmer inte alls med mitt motto "carpe diem". Fånga dagen. För vi planerar för det som ska hända, eller när det ska ske. Vi tänker inte på vad vi upplever här och nu.
Så skit i att planera och tänka för mycket. Det ska jag försöka göra, men det är svårt.

Så. Vi p l a n e r a d e syskon efter fyra år. Perfekt. Men vem har rätten att planera liv? Det funkar inte så.
Tack gode någon där uppe. Vi fick en gåva. Inte bara ett barn utan två. Jag har två små bultande hjärtan i magen. Helt fantastiskt. Men jag erkänner också att jag är livrädd. Livrädd för att något ska gå snett. Livrädd för att aldrig mer få sova. Livrädd för att bli en otålig mamma som skriker åt sina barn, åt sin man.
Men det försöker jag inte tänka på. Carpe Diem var det ju.

Istället försöker jag se en okej graviditet, en förlossning som går bra, fina familjen som helt plötsligt blev fem, skrattande barn och ett härligt familjeliv. I know. Jag är inte korkad. Några små grå moln finns alltid på vägen, men de kommer ändå, de behöver man inte vänta på. Men himlen blir alltid blå igen efter en stund. Visst?

Tanten ska bli tjock. Riktigt tjock. Häftigt. Eller?

Som sagt. Den där bröllopsdagen i november var bra. Vi var lyckliga!
Sen kom skiten.
Mådde illa. Kräktes. Var yr. Var matt. Kunde inte äta. Blev tjock tidigt.
Med Bella mådde jag som en primadonna!
Det var sen vi började skoja om tvillingar. Men bara på skoj. Man tror inte det ska hända en.

"Grattis. Det är två." Alla hjärtansdag 2013. Dubbel glädje. Grattis till oss. En gåva som jag inte kunde drömma om...