Trötta familjen. Pappan tog tag i saken och nattade en arg liten flicka ikväll. Pappan blev själv trött och somnade han med.
Sitter här med hunden min som är i höglöp och drömmer om vackra hanar ...
Tänk om vi tanter blev lika lustiga som tikarna när vi är i "löp". Visst vi blir ju inte helt som vi ska. Men vi försöker åtminstone inte sätta på alla karlar vi möter.

Idag har Lexi försökt sig på zingo på dagis. En 45 kg labrador hane som bara är fet. Hon bryr sig så att säga inte om det yttre.. Fint tycker jag.

Det där knäppskallandet fick jag en knäpp av när jag var gravid. Nä inte sätta på någon tjock karl, men huvudet och känslorna gick åt helt olika håll.. Två exempel:

1. Störtlipade hemma över att vår soffa såg grå ut på vissa ställen. "Den ska ju för f-n vara vit! Varför har jag alltid sån otur!!!" Liiiiip! In i sängen och bölade som en treåring som inte får en glass till frukost. Den blivande pappan stod med munnen öppen som en fågelholk och kliade sig på den så när påbörjade flinten. (Svart hund i huset = vita möbler och väggar bli grådassiga. Thats the facts.
2. De blivande föräldrarna hade ärende till IKEA. Det var vinter. Mörkt. Gravidtanten grät för att de var tvungna att lämna hunden hemma själv. Fick för sig att hunden skulle känna sig utanför och lämnad. Och så var det mörkt ute. Hunden kanske plötsligt hade blivit mörkrädd... Fick välja mellan att s k i t a i IKEA eller låta hunden vara hemma. 10 minus ute och hunden ska inte med och ligga och frysa i bilen. Vettig tanke hos sambon.
Lipade hela vägen till affären. Lipade i hissen upp.
Resultatet blev en tjurig tjockis som inte var intresserad av det som skulle shoppas.

Tack M för att du stod ut. Och det var ju inte bara dessa två knäppskalletillfällen.

Nu är hunden i huset knäppskalle. Har en viss förståelse.

Kärlek!!!